Mårten Sjöbecks bilder och prosa har en magistral magi. De skildrar människan, som varsam förvaltare av naturens möjligheter. Människornas levnadssätt gjorde under den tusenåriga byns levnad sensuella avtryck i landskapet. För hundra år sedan bröts bysamhällets organisation ned, påpekade Sjöbeck vid Samfundet för Hembygsvårds femtioårs jubileum 1966. Forntida gravhögar höjande sig över slättlandskapet. Enstaka vårdträd, välskötta ängar med trädkronor som rundade kupoler, skulpturalt formade av lövtäkten. Omväxlande, småskaliga avtryck i naturen. Vitt skilda från stordriftens gränslösa monotoni. Mårten Sjöbeck (1886-1976) var byråsekreteraren i Järnvägsstyrelsen, som åren 1928-53, utgående från järnvägarna, skildrade de svenska landskapen i illustrerade resehandböcker. Han tilldelades under andra världskriget tillräckligt med bensin för att med motorcykel göra utflykter från stationerna. Landskapsböcker som än idag är relativt lättåkomliga på antikvariaten. Med priser som är alldeles för låga i förhållande till det rika innehållet i text och i foton, som Mårten Sjöbeck själv tog. Färden genom Sverige fram till femtiotalets början visar ett skönt, småskaligt, nyanserat, sensuellt och omväxlande landskap. Fascinerande och tänkvärt som en god berättelse. Mårten Sjöbeck är den förutsättningslöse resenären med sinne för detaljer och landskapets symbolik. Han skönjer i markernas sparsamma avtryck gamla vintervägar över gräsytor vilka behållt sin kontakt med grundvattnet. Han spårar skulpturalt sköna träd, som bär spår av hamling. Dokumenterar i nyanserade svart-vit bilder och återger i text sensuella namn, som använts av de gamla markernas brukare. Någon står ännu där med lövkniven i sin hand. Mårten Sjöbeck färdas i en brytningstid, då den tusenåriga byns spår ännu är tydliga. Han hämtar sina intryck direkt från verkligheten, iakttar den kultiverade naturen, ser samhällena som vuxit upp kring marknadsplatser och offerkällor. Ser varje landskaps individualitet och de hus, som hör samman med dessa landskap. Han ser byggnader som sprungna ur den omgivande naturen, medeltida kyrkor och gravvårdar i trädens skuggor. Han ser allt i ett Sverige, där bygderna så sent som under femtiotalets början levde så att kontaktrådarna ännu var hållbart spunna mellan människor. Om Mårten Sjöbecks Sverige betraktas i ett fågelperspektiv, så är omväxlingen påtaglig. Markerna innehöll alla de krav på biologisk mångfald, som alla idag vill omhulda. Ännu bodde under femtiotalets början en fjärdel av befolkningen på landsbygden och energiomsättningen var blott en fjärdedel av idag. De talrika järnvägarna, som genomsyrade landskapet tog bara ett par-tre hundradelar av den omsatta energin i anspråk. Den elektriska energin som utvanns av vattenkraften växlades till högvärdig mekanisk energi i de elektriskt drivna loken. Mårten Sjöbeck skulle ha gillat den här typen av energikvalitativa resonemang. Förmodligen skulle han inte ha haft så mycket till övers för elekrisk uppvärmning av husen, där energin växlas ned till anspråkslösa gradtal, som solfångare kan uppnå. Sannolikt skulle Sjöbeck haft förståelse vindkraftverk. Han var inte främmande för den skulpturala skönheten i teknikens utveckling. I Halland fotgraferade han Grimetons master till radiostationen, som byggdes 1924 och alltsedan 1996 är byggnadsminne. Det har inte varit lika lätt att bevara de hamlade trädens grönskande kupoler. På sina håll finns de kvar vårdade av idealister i ängar och några få naturreservat. Mårten Sjöbeck fotograferade gärna vindlande vägar, grindstolpar som liknade bautastenar. Mödosamt resta, formade i forntid. Ofta syns skördebilder, fyllda av människor och kreatur i ett öppet, varsamt kultiverat landskap. Varje del av inägorna besåddes med just den gröda, som passade deras karaktär och det rådande klimatet. Växtföljder användes redan under medeltiden, långt innan man målmedvetet lade åkrar i träda och på 1800-talet lät den odlade vallen ersätta ängarnas höskörd. De ängar, som Linné, ett par hundra år före Sjöbeck, skildrat som sköna trädgårdar i vilka tuktade träd och buskar försänkte mångfalden av sköna blomster i behaglig halvskugga. Som livgivande ådror genomlöpte vattnen Mårten Sjöbecks landskap. Han levde ännu i en tid, då bygderna själva levde. Men redan anade han begynnande, stora jordbruksöknar med sjunkande grundvatten. Stordriften har just satt in på allvar. Ett sekel efter den täta, tusenåriga, svenska byns undergång vid mitten av 1800-talet, då det laga skiftet var i full färd att genomföras. Ett laga skifte som begynte 1827 och under en femtioårsperiod lade samman åkrarna till vilka byns tätt samlade hus flyttades ut. Skiftesreformerna tillsammans med konstgödsel, täckdikning och allt effektivare jordbruksmaskiner var början till massproduktion, monokulturer, stordrift med hjälp av bekämpningsmedel. När Mårten Sjöbeck intervjuade människorna använde de fortfarade de beteckningar, som den gamla byns invånare givit sina ömt vårdade marker. Han fångade upp begreppen, innan de gick i graven med ängarna, de små åkrarna och alla människorna som brukat dem. Där fanns vången med glänsande grässvålar. Den gav ingen stor avkastning, men dess produktion var uthållig. Bristen på gödsel och annan näring gjorde paradoxalt nog markerna sköna med en mångfald blomster. Särskilt i ängarna fanns högvuxna örter, som krävde att bonden sent om sommaren slog dem med lie till hö åt kreaturen över vintern. Där fanns tecken, när ängen borde slås, som när slåttergubben slagit ut och på var sida bildat knopp - fått ut sina drängar. Mårten Sjöbeck skildrade i sina landskapsböcker till lika delar byggnader och odling. Han visade träd och växter som levande kulturhistoria. Visade att de formats av människan liksom husen, som gjorts av naturens material.

I begynnelsen var sidvallen - den ständigt vattengenomflutna och frodiga gräsytan. Bondens heligaste princip var närheten till grundvattnet. På de sida - vattengenomdränkta gräsfälten - fanns de yppigaste örterna och det frodigaste gräset. Betesmarkerna hade sina speciella blommor som finns där än idag, om de sedan sekler betats av kreatur. När Mårten Sjöbeck beskriver grässvålar kan man känna det feta, glänsande gräset. Man kan se grässvålen som en skyddande päls för jorden. Skydd mot uttorkning och utlakning. På utmarkernas vidsträckta grässlätter togs små åkrar upp. Skyddade från alla sidor av grässvålarna.

Vången, skriver Sjöbeck, var från början en trädlös sidvall. På sydsvenska höglandet och dess utkanter rotades vången med träd och buskar. De beskars regelbundet för att samla lövfoder till kreaturen. De djuprotade grässvålarnas träd förde upp näringsämnen till sina kronor. Återskänkte dem till markernas ytor, då bladen fälldes om hösten. Stenar behöll solvärmen och lät den långsamt läcka ut om kvällen till små åkrars grödor. Så började odlingen med människan, som varsamt utnyttjade hela naturen, som vore den en enda organism. Mårten Sjöbeck vill påminna om det förgångna för att få oss att bättre förstå framtiden. Nu när kommande budgetpropositioner ska innehålla gröna nyckeltal, som sätter pris på energi, råvaror och miljö är Mårten Sjöbeck angelägen. Nu vill man minska energi- och råvaruåtgång med en faktor tio. Så ska standarden vidmakthållas och jorden överleva. Mårten Sjöbeck själv levde in en tid, då energi- och råvaruåtgången var fyra gånger mindre. Det var ingen dålig tid.

Nils-Erik Landell har utgivit ett fyrtiotal böcker om natur-kultur. Nu senast Sverigeboken Besjälad natur, där han följer Linné, Strindberg och Mårten Sjöbeck i spåren.