Hur fick han idén?

Där står han. Den unge Linné. Eftersinnande. Med planteringsspade i ena handen och en blomma i den andra. En fågel har just lagt något vitt på hans näsa. En av 1900-talets främsta, svenska skulptörer Carl Eldh har gjort många Linné-statyer. Den här står på prins Eugens Waldemarsudde vid inloppet till Stockholm. Blomsterkonungen i målarprinsens trädgård. Prins Eugen hörde till 1900-talets främsta, svenska konstnärer och han älskade blommor.

All världens växter kom så småningom att sorteras enligt Linnés sexualsystem. Hur fick han idén? Domprosten Olof Celsius hade vid besök i den Rudbeckska trädgården i universitetsstaden Uppsala råkat träffa Carl Linnæus, som sade sig ha 600 växter i sitt herbarium. Domprosten bjöd hem honom och Linné tog med sig hela herbariet. Han erbjöds genast husrum och fritt uppehälle. Som tack fick domprosten 1 januari 1730 ett manuskript med titeln Præuludia Sponsaliorum Plantarum - "Förspel till växternas bröllop". Här förklarar Linné hur han fick sin idé till sexualsystemet. Han valde ståndarna för indelning i växtrikets klasser, därför att de är så klart avgränsade. Tournefort och Rivinus grundade sin systematik på kronbladen. Men de är inga alstrande organ och de växlar i antal och utseende hos samma art. Se bara på de starkt varierande vitsipporna. Ståndarnas antal bestämde klasserna och inom klasserna kunde ordningar bildas av antalet pistiller. För att särskilt understryka könsorganens likhet med människan avbildas skogsbingeln (Mercurialis perennis), vars blommor är enkönade. En ostyrig vind syns i omslagets naivistiska teckning blåsa så att frömjölet yr och faller på pistillerna, så att de befruktas.

Skogsbingeln syns om våren oansenligt blommande. Arten är avbildad på svenska hundralappar liksom titeln till manuskriptet Præludia Sponsaliorum Plantarum.

Linnés småländska hembygd väckte hans kärlek till blommorna. Se bara på ängen vid barndomshemmet Råshult i södra Småland i Sydsverige. Än idag med små åkerlappar, hamlade träd, ängar. De är som de skönaste trädgårdar. När ängen sent om sommaren slås med lie och ängshöet tas om hand, blir markerna näringsfattiga. En fattigdom som paradoxalt nog gynnar särskilt sköna blomster.

Året 1730 förärar domprosten Olof Celsius Sveriges drottning Ulrika Eleonora den yngre ett prydligt nedtecknat manuskript med titeln Flora Uplandica sive Catalogus plantarum. Men han gör inte bara denna uppräkning av Upplands växter utan samlar dem också i ett herbarium. Än idag bevarat på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. På några ark har Olof Celsius bredvid den torkade växten pressat den fjäril, vars liv är knutet till blomman. Lystern finns ännu kvar i fjärilens vingar.

Av professorn i botanik Olof Rudbeck den yngre får Linné uppdraget att i Uppsala demonstrera den akademiska trädgårdens växter. För att studenterna ska slippa kämpa med gåspennor i vinden, gör han själv vid några tillfällen en förteckning. Året 1730 efter Tourneforts system. Men i skriften Adonis Uplandicus, som är signerad maj 1731, plötsligt med sitt eget sexualsystem.

Linné, som föddes i maj 1707, noterar i självbiografiska anteckningar, hur han tänkt ut allt väsentligt om blommornas byggnad före 23 års ålder.

Skogsbingeln med han- och honplantor på skilda individer verkar, genom hans egna teckningar, vara den blomma som inspirerat honom mest.

I självbiografin står under året 1730: "Linnæus begynte anställa Excursiones Botanicas uti private Collegier, och fick en myckenhet Colleganter, hwarigenom han förskaffade sig kläder. Han hade ock här tillfälle att nyttja Prof. Rudbecks wackra Bibliothek i Botaniquen, och att stadigt igenomgå hans oförlikneliga prägtigt ritade Swenska Foglar. Nu anwändes dagarne på arbete med Disciplarne, och nätterna på utarbetande af det nya System och den Reformation, som Linnæus begynt i Botaniquen. Nu begynte han skrifwa sin Bibliotheca Botanica, sina Classes Plantarum, sin Critica Botanica och sina Genera Plantarum, att han ingen minut åsidosatte, så länge han wistades i Upsala." Citatet är hämtat från den första utgåvan 1823 av Linnés anteckningar om sig själv, vilka utgavs av Adam Afzelius. Att Linné skriver om sig själv i tredje person är inget tecken på egocentricitet. Så gjorde man helt enkelt i dagböcker under 1700-talet.

De titlar Linné refererar känns igen från hans senare utgivning.

Vid nyåret 1735 reser Linnæus utomlands. Besöker först sin födelseort i sydvästra Småland, där han sörjer sin moder Christina, som 45 år gammal, avlidit året innan. På iögonfallande plats hänger idag ett ståtligt porträtt av henne på Linnés sommarställe Hammarby sydost om Uppsala. Hon håller en blomma i sin hand. Modern blev förkrossad, när den unge Linné ville ägna sig åt blommor i stället för prästyrket.

När Linné i början av 1735 lämnat Sverige når han efter en äventyrlig sjöresa Holland. Visar manuskriptet till sin första Systema Naturæ för medicine doktorn Johan Fredric Gronovius, som bekostar dess tryckning. Här presenteras djur-, växt- och stenrikena. Givetvis inleds växtriket med Clavis Systematis Sexualis - nyckel till sexualsystemet i 24 klasser. Exempelvis åttonde klassen Octandria skildras av Linné som åtta män i samma brudkammare med en kvinna. Således har blommorna i den klassen åtta ståndare med en pistill. Många av klassernas blommor beskrivs av Linné som hermafroditiska, vilket de ju också är. Ståndare och pistiller - manliga och honliga könsorgan - finns ofta på samma blomma. Ändå förhindras för det mesta självbefruktning. I klassen Syngenesia har männen med sina könsdelar åstadkommit ett förbund, skriver Linné. Ståndarna är med sina knappar förenade till ett rör. För klassen Polygamia framhåller han hur de rätt gifta har sina brudkammare på skivan. Medan de av makarna övergivna skökornas brudkammare befinner sig runt kanten, så att de befruktas av gifta män. Också dessa kantblommor befruktas således och ger frön. Se nu på maskrosen - Taraxacum officinale. Många upplever den som en enda blomma. Det är fel! Där finns mängder av små blommor, samlade i en korg. Betrakta röllikan -Achillea millefolium. På blomkorgens skiva finns tvåkönade, trattlika blommor. Runtom sitter tunglika, honliga kantblommor. Maskros och röllika hör idag till familjen Compositae, även kallad Asteraceae. Linnés klasser ersattes under 1800-talet allmänt av familjer. Mer förenliga med Darwins då lanserade utvecklingsslära. Använder man Linnés konstruerade sexualsystem, kan familjen Compositae eller Asteraceae antingen hänföras till klassen Syngenesia eftersom ståndarknapparna är sammanvuxna till ett rör kring pistillens stift eller till klassen Polygamia, eftersom blomkorgarna är fyllda av mängder med blommor. Det illustrerar sexualsystemets svaghet. Men innebär inte att Linné är passé. Än idag systematiserar botaniker och zoologer. Främst genom att kartlägga släktskap. Utseende och kemi kombineras med nukleotidsekvensering. Man fastställer den exakta turordningen – sekvensen – nukleotider i arvsanlaget. Ibland finner man då, att växter med helt olika utseende ändå är nära släktingar. Intressant kunskap som inte rubbar Linnés storhet.

Nyfikenhet drev Linné, att undersöka växternas sexualorgan. Han utgick från människans. Inspirerad av en tidningsartikel 1727 om öppningsanförandet till de offentliga föreläsningar, som Sébastien Vaillant höll i Paris. Här berättades om växternas sexualitet. Ståndarna som sprider sitt frömjöl likt spermier och pistillen, vars fruktämne liknar en livmoder. Ingen hade tidigare konstruerat en bestämningsnyckel för växtriket, genom att beskriva blommornas sexualorgan. Linné lyckades genom sin skarpsynthet och talang för systematik. Det geniala var, att Linné höll fast vid sexualsystemet, även när blommorna släppte loss sina rikt varierade fortplantningssätt. Vem utom Linné skulle komma på idén att se röllikans kantblommor, som horor?

Linné besöker 1736 England och trädgårdarna i Chelsea och Oxford. Än idag finns den engelska Apotekarsocietetens Chelsea-trädgård kvar i London. Med ett resligt, kinesiskt tempelträd. Om hösten lägger sig dess gulnande blad dekorativt på gräset. De har samma utseende som för 200 miljoner år sedan. Då var arten spridd över hela världen, men växer nu vild enbart i södra Kina. I den höstliga Chelsea-trädgården ligger dess plommonstora, blekgröna frukter på marken och sprider en fadd, härsken lukt, som lockar djur att sprida dess frön. En urbild av växt- och djurrikets inbördes beroende. Tempelträdet i Chelsea-trädgården planterades så sent som i början av 1900-talet. Men arten som sådan togs in till Europa redan på Linnés tid. Från världens alla hörn infördes sällsamma växter med de ostindiska kompaniernas segelfartyg.

Vid Linnés besök i Chelsea-trädgården hade trädgårdsmästaren Philip Miller en osedvanligt fin samling exotiska blommor. Linné och Miller kom överens om att utväxla frön och egna publikationer. Långt senare, 29 augusti 1763, avsände Philip Miller ett förtvivlat brev. Han hade av Linné förstått, att denne under lång tid inte fått de försändelser, som skickats. Ändå hade Miller i oktober 1762 givit Linnés mest älskade lärljunge Daniel Solander omkring hundra olika sorters frön. Huvudsakligen sådana växter, som inte medtagits i Linnés berömda bok Species Plantarum. Paketet hade försetts med fyra sigill och adresserats direkt till Linné. Dessutom hade Miller, vid de talrika tillfällen Solander varit i trädgården, försett honom med sådana växter, som han hade anledning tro, att Linné aldrig sett. Han hade dessutom enträget bett Solander skriva och fråga hur många planscher och ark Linné ville ha av "Gardeners Dictionary". Det hör till saken att Philip Miller 1755-60 utgav Figures of the most beautiful, useful and uncommon plants described in the Gardeners Dictionary. Mästerligt kolorerade planscher med åtföljande text om de vackraste, mest användbara och ovanliga växterna i Gardeners Dictionary. Ett verk, som utkom i flera upplagor. I Kungliga Svenska Vetenskapsakademiens första uppsats Rön om växters plantering - grundat på naturen, våren 1739, nämner Linné uppskattande den stora volymen.

Av det förtvivlade brevet 29 augusti 1763 framgår, att Miller bett Solander ta reda på vilka planscher Linné önskade, för att komplettera verket. Men Solander hade upplyst, att Linnés svar försvunnit med ett skepp, som förlist! Genom sitt beteende kan man förmoda, att dr Solander använt oss båda mycket dåligt, utropar Miller med nödtorftigt tillbakahållen vrede. Något som ensamt kan förklara, vad som förbryllat många, nämligen att Linné plötsligt förskjuter sin tidigare favoritelev. Linnés eget exemplar av Millers planschverk, som förvaras i Linnean Society i London, har dåligt behållt sin fräschör.

Linné återvände från England till den förmögne bankiren George Cliffords trädgård i Hartecamp väster om Amsterdam. Sedan 1735 levde Linné här som en prins. Anställdes som chef för trädgården och kunde förskriva alla de örter, som saknades och köpa de böcker, vilka fattades i biblioteket. Clifford mottog genom holländska, ostindiska kompaniet växter från hela världen. De och författandet sysselsatte Linné både dag och natt. Han lyckades få Musa - bananträdet - att blomma. Linné ansåg bananplantan vara den yppersta växten i hela naturen och utgav 1736 boken Musa Cliffortiana med vältalig argumentering för fruktens betydelse. Vad gav Eva till Adam i paradiset? Var det verkligen ett äpple? Nej - säkert var det en banan! Vad gav Alexander den store åt sina härar, då de försmäktade. Jo - bananer! Musa Cliffortiana är försedd med två utvikbara planscher av bananträdet i sin helhet, respektive blommor och frukt.

I holländska trädgårdar hade man under hundra år förgäves försökt få bananträdet att blomma. Cliffords planta kom från Surinam. Linné gav den genast god jord och härmade sedan dess hemlands klimat. Först fick bananen stå torrt under en längre tid. Sedan öste man på ymnigt med vatten, samtidigt som växthuset förslöts och uppvärmdes. Då började Musan blomma och lärda från hela Europa vallfärdade till Cliffords trädgård för att bevittna undret.

Hos Clifford utförde Linné sitt enda praktverk - Hortus Cliffortianus 1737. Den allegoriska frontespisplanschen är i presentexemplaren kolorerad. Där sitter på furstliga lejon moder jord med en murkrona på sitt huvud och nycklar i handen för att kunna öppna och stänga trädgården. Moder jord flankeras av den månprydda Diana och en stående Apollo, som kommer med ljuset. Ser man den påtagliga likheten mellan Apollo och Linné själv är allegorin fullkomnad!

Praktverket inkluderar tjugo planscher ritade av Georg Dionysus Ehret. De utfördes av Wandelaar i vackra kopparstick med mustig svärta, som om de varit träsnitt. Denne har också själv tecknat några av förlagorna till kopparsticken. Det gäller exempelvis den kladdiga och obehagliga blomma, som Linné benämner Sigesbeckia. Därför att Johann Siegesbeck kritiserat Linnés 1735 utgivna Systema Naturæ. När Linné senare ordnar botaniska författare efter militärisk rangordning med sig själv som generalernas general hamnar Siegesbeck allra längst ned i hierarkin som fätväbel!

Den charmerande 1500-tals botanisten William Turner föräras en vacker blomma. Turner var med enkla namn på växterna föregångare till Linnés binära terminologi, som långt efter Hortus Cliffortianus avlöste långa, beskrivande namn på latin. Turner var också i likhet med Linné mycket intresserad av folkliga namn, som ofta berättade om växternas användning till mat och medicin. Linné hade en enorm förmåga att systematisera och uttrycka sig kortfattat. Hur mycket enklare hade hans arbete inte blivit med en dator! All den information, han lagrat i sina böcker, är på manuskripten nedtecknad med gåspenna, nyskuren och härdad i glödhet sand växlande med kallt vatten. Gåspennan doppades i bläck, som tillverkats av kokade galläpplen, vitriol och gummi arabicum. Den upplaga av Species plantarum, som publicerades 1753, är tillsammans med Genera plantarum, som 1754 beskriver växtsläktena, grunden för vår tids binära namnsättning. I Species plantarum upptecknar Linné också för varje art de långa, latinska, beskrivande namn, som andra botaniker tidigare tillämpat. Så kan man i Species plantarum få hjälp att dechiffrera äldre böckers latinska frasnamn. De är också själva, genom sin beskrivande karakteristik av blomman, mycket upplysande för den, som behärskar latin. Beskrivningarna har en viss likhet med det läkarlatin, som används idag. För zoologerna är utgångspunkten för vår tids binära namnsättning tionde upplagan av Systema Naturæ 1758. Det är alltså inte bara en ny och enkel systematik med det konstruerade sexualsysytemet, som gör Linné berömd. Han befäster sin roll som beskrivare av alla världens växter och djur, genom att ständigt utge nya artlistor med sin enkelt standardiserade namnsättning. Lärljungar som sändes ut över världen försåg honom med naturalier. Den gamle bekantskapen Miller i Londons Chelsea-trädgård tvingas liksom alla andra acceptera Linnés namnsättning. Han blir genom åren alltmer ödmjuk i sina brev till blomsterkonungen. Ändå anammade han ovanligt sent Linnés terminologi.

Hösten 1738 flyttar Linné till Stockholm. Han har förlovat sig med Sara Moræa och svärfadern in spe, som är stadsläkare i Falun, vill gärna att Linné gör sig en mindre förmögenhet som läkare innan giftermålet. I motsats till storstäder som London kan man än idag avläsa naturlandskapet i Stockholm. Utsikten genom Pålsundet mot Riddarholmen är mycket densamma, som då Linné nalkades staden.

Ännu parar sig liljebaggar i bryggaren Jochum Ahlstedts trädgård på Långholmen, dit Linné ledde botaniska exkursioner från Hornstull. Carl Gustaf Tessin hade ordnat en tjänst åt Linné som föreläsare på Riddarhuset. Om vintern föreläste han om mineralriket och på sommaren kunde han vid tjänligt väder om söndagen vara naturguide vid Hornstull, vilket kungjordes med ett anslag på Riddarhusets dörr. För säkerhets skull med upplysningen, att man därmed beundrade guds verk naturen. Kyrkan kunde annars ta illa upp, att man arbetade på söndagar. Liljebaggen - Lilioceris merdigera - piper, om man tar på den. I Linnés andra upplaga av Fauna Svecica 1761, vilken utökats med en insektfauna, som är omfångsrikare än resten av boken, påträffas liljebaggen under namnet Chrysomela merdigera. Den hör mycket riktigt än idag till familjen Chrysomelidae. Linné beskriver utförligt den illröda skalbaggen och anger, att den håller till på liljor. I Ahlstedts 1600-tals trädgård, som anlades intill malmgården Alstavik, dras liljebaggarna till krolliljor, som här även syns i vita varianter. Malmgården själv är ännu synlig som en del av Spinnhuset, som byggdes 1724 för kvinnliga fångar. Så finns i Stockholm levande kultur jämte äldre byggnader.

I Gamla stan grundar Carl Linnæus tillsammans med Mårten Triewald och några andra Kungliga Svenska Vetenskapsakademien våren 1739. Han blir genom lottdragning dess första ordförande. I Vetenskapsakademien finns idag en medaljong i gips, som visar Linné i sin krafts dagar med peruken avtagen, så att han liknar en romersk senator.

I Stockholm, som under Linnés tid hade omkring femtio tusen invånare, arbetade Linné som läkare. Han hade ett sextiotal privatpatienter per dag. Mestadels unga män. Enligt självbiografin led de av fransosen och han kurerade alla med en flaska rhenskt vin per dag i fjorton dagar. Ett utmärkt resultat, när man betänker att fransosen för det mesta var syfilis. En könssjukdom som är omöjlig att bota med sprit. Men den kan förlöpa med symtomfria perioder. Linnés karisma kan också ha bidragit till nöjda patienter. Jämte sin privatpraktik hade Linné ett par hundra sängbundna, svårt sjuka matroser och båtsmän, som inhystes i baracker hos den svenska krigsflottan på Skeppsholmen. En av hans chefer var där amiralen Evert Diedrik Taube, som ägde ön Kungshatt en kort bit in i Mälaren. Därifrån beskriver Linné för första gången mistelns spridningssätt. Han skriver att trasten dåligt gör sitt värv mot sig själv, ty trastar äter mistelbären. De får diarré och utsöndrar tillsammans med ett segt sekret mistelns frön, som där fåglarna slår ned, gror på nya träd. Av mistelns bär tillverkades på 1700-talet fågellim, med vilket trastar och annan kramsfågel fångades, varpå de åts upp. Här finns förklaringen till det annars gåtfulla uttrycket, att trasten skiter sin egen ändalykt.

Idag finns inte misteln (Viscum album) kvar, där den växte i Kungshatts ståliga, korsformiga allé, som från stranden leder upp till sätesgårdens flyglar. Men de finns på Ådö, som var Arvid Horns residens. Horn var i Sveriges begynnande partipolitik ledare för det parti, som kallades mössorna. Linnés beskyddare Carl Gustaf Tessin anförde det motstående partiet, som kallades hattarna. Linné kom också skämtsamt, att kallas hattarnas arkiater. En titel som annars var förbehållen kunglig livläkare. Det blev han också långt senare och var mycket stolt över det.

Från Kungshatts högsta punkt syns i Mälarens infart till Stockholm en liten ö, som idag heter Fläsket. På 1700-talets kartor hade den namnet Fläsklösan. En liten bergig ö från vilken Linné beskriver korsningen mellan ax- och strandveronika. Det är hybriden mellan Veronica spicata och longifolia. Några exemplar av den pressade växten som benämns Veronica hybrida förvaras idag i Burlington House i London, dit änkan sålde Linnés stora herbarium. Med förvåning ser man, hur Linné för ovanlighetens skull själv med sin omisskännliga och sirliga piktur antecknat fyndplatsen: "in insula Maelari Fläsklösan". Men var han verkligen själv där själv? Jodå. I sin "Flora Svecica" har han skrivit: Växer på ön Fläsklösan i Mälaren, där den en enda gång insamlats av mig." Än idag finns hybriden kvar på Fläsklösan, men den blommar också på en ursprunglig bergsklack framför funktionalistiska höghus högst upp på Reimersholme söder om Långholmen.

Vid sina exkursioner från Hornstull till Alstaviks trädgård bör Linné ha sett hålnunneörten, som han i Flora Svecica benämner Fumaria (numer Corydalis) bulbosa med ihålig rot - radice cava. Hög, röd och vacker som en orkidé blommar den tidigt om våren och försvinner sedan spårlöst. Blommans grågrönlila stödblad är hela till skillnad från merparten av andra nunneörter, vilkas stödblad är flikade som handens fingrar. Corydalis cava användes förr som maskmedel. Den har också intagits mot muskelskakningar och svindel, högt blodtryck och kramper.

En likaledes rödblommig och direkt matnyttig växt var på Linnés tid jordmöss. Det är knölvialens rotknölar. De omnämns redan i Schering Rosenhanes Oeconomia från 1600-talet. Knölvialen - Lathyrus tuberosus - visar sina röda blommor hela sommaren till sent in på hösten. Dess kokade rotknölar smakar som ätliga kastanjer. Knölvialen odlades i Marieberg på Kungsholmen av Mårten Triewald. Han och Linné trodde aldrig att vännen Johan Alströmers prat om nymodigheten potatis skulle leda någonstans. De ansåg jordmössen överlägsna. Idag är knölvialen en sällsynthet. Ännu kan man se den blomma som ett levande kulturminne i Kungshatts lertäkter. Där togs lera till ett tegelbruk långt in på 1900-talet. Grävandet väckte det levande kulturminnets rotknölar till liv. Samma sak hände söder om Rosendals trädgårdar, då grästäcket avlägsnades för ett nytt torvtak till en kulturbyggnad på närbelägna friluftsmuseet Skansen. Även där väcktes knölvialen, så att dess röda blommor syntes sommaren igenom. Alströmer, som hörde till den lilla krets, vilken grundade Kungliga Vetenskapsakademien, kan mycket väl ha haft sin potatiskällare, där resturang Diana idag har sina trivsamma källarlokaler. Alströmers svärfar Johan Clason lät nämligen svärsonen bo i sin fastighet inom kvarteret Diana vid Skeppsbron.

Där utanför i Saltsjön låg Kastell- och Skeppsholmarna som idag. Då fylldes de av amiralitetets alla byggnader och manskap. Vid de små öarnas stränder låg uppdragna eller ankrade krigsskepp. Amiralitetsläkaren Linnés närmaste chef var Theodor Ankarcrona, som senare blev amiral och landshövding. Han invaldes givetvis i Kungl. Svenska Vetenskapsakademien. Linnés uppgift som amiralitetsläkare var att ersätta dyrbar import med inhemska mediciner. Han ersatte citron med berberis - Berberis vulgaris, vars små ovala, illröda bär sedan länge använts mot skörbjugg. Däremot visste man givetvis inte att skörbjugg eller skorbut beror på C-vitaminbrist. Det svenska ostindiska kompaniet hade just infört en ny dryck, nämligen punsch. Theodor Ankarcrona fick nu den ljusa idén, att gå en liten omväg till hälsan. Han blev snabbt berömd genom Theodor Akarcronas berberispunsch. De syrliga bären lättar på ett friskt sätt upp punschens sötma. En ännu i Sverige giltig Berberis-lag stadgar, att busken ska utrotas, eftersom den är mellanvärd för svartrost, som angriper sädesfälten. Något som jämte surtornsbuskens taggighet och bärens obetydliga storlek torde förhindra, att Theodor Akarcronas berberispunsch gör sitt segertåg över världen i likhet med den svenska Absolut vodka. Alltjämt växer berberisbuskar vid Ankarcronas gods Runsa. Ett ståtligt 1600-tals slott utmed vattenvägen mellan Stockholm och Uppsala. En färdväg som användes redan av vikingarna. Påtagligt ofta ser man berberis just utmed sådana forntida vattenleder. Berberisbusken lär mycket tidigt ha införts till Europa av morerna.

I Vetenskapsakademiens första uppsats Rön om växters plantering, grundat på naturen nämner Linné medicinalväxter som hjärtstilla - Leonurus cardiaca. Den användes vid menstruationsvärk och för att stilla hjärtats slag. I uppsatsen framträder Linné, som ekolog, hundra år innan begreppet myntades. Han pläderar i uppsatsen för att man måste veta allt om växternas ursprungliga växtställen, deras höjd över havet, jordmån och klimat, om de lyckosamt ska planteras.. De två första decennierna hade Vetenskapsakademien sina sammanträden i Riddarhuset. På andra våningen mittemot Riddarsalen låg akademiens ovala föreläsningslokal, som kallades Auditorium Illustre. Tyvärr revs den tidigt och ger idag plats för kontorslokaler.

Efter att från hösten 1738 ha hyrt rum i handelsmannen Wilhelm Meisters hus på Österlånggatan 33, fick Linné snart flytta in i Tessinska palatset, där landshövdingen numer residerar.

Redan sommaren 1739 hade Linnæus tjänat så mycket pengar som föreläsare, exkursionsledare, privat- och amiralitetsläkare, att svärfadern Johan Moræus lät honom gifta sig. Bröllopet stod på Sveden öster om Falun i Dalarna. I en vacker bröllopsstuga, som renoverades 1997. I bottenvåningen har Svedin gjort väggmålningar med bibliska motiv. Hela huset är sparsmakat möblerat. På övervåningen faller ljuset in på en tom bordsskiva och breda golvplankor.

Någon månad efter bröllopet återvände Linné till Stockholm och alla bestyr med patienter och Vetenskapsakademien. Han hade gjort sig känd som bröstläkare och anlitades nu av kungaparet Fredrik I och Ulrika Eleonora den yngre. Konungen hade placerat drottningen på Ulriksdals slott vid Edsviken en bit utanför huvudstaden för att han i lugn och ro skulle kunna ägna sig åt älskarinnan Hedvig Taube. En underskön ung kvinna, som var dotter till amiralen Evert Diedrik Taube.

Linné som lär ha botat drottningens besvärliga hosta besökte henne på Ulriksdal. Han tittade in i orangeriet, som då var tämligen nybyggt. Förmodligen såg han aldrig grönlingen - Barbatula barbatula - i närbelägna Igelbäcken, även om han skriver att den lever i Mälaren. En liten fisk som sakta stiger till ytan vid nattliga åskväder. Sannolikt importerad från konung Fredrik I:s hemtrakter i Tyskland för att ätas som delikatess. Numer bevakad av Världsnaturfonden, då den bara finns i några få svenska vattendrag. Den lilla fisken kräver rent och rinnande vatten och har under alla år hållt sig kvar i den milslånga bäcken, som rinner mellan stora bostadsområden på Järvafältet. Bäcken flyter under Europaväg 4 och utmynnar i en vik till Östersjön, söder om Ulriksdals slott.

I 1700-talets slottsmiljöer finner man även den gulblommiga vildtulpanen - Tulipa sylvestris. Den sannolikt första tulpan som togs in i Europa via Bologna på 1500-talet.

Linnés släkting Emanuel Swedenborg såg dessa odlingsväxter från en svunnen tid som uttryck för hädangångnas önskningar. Ja - dessa två stora systembyggare under 1700-talet var verkligen släkt. Linné hade gift sig med ett kusinbarn till Swedenborg och till råga på allt vid Swedenborgarnas gamla släktgård Sveden!

Givetvis omesörjde Linné att Swedenborg invaldes i Vetenskapsakademien. Så smångom gled de två ifrån varandra och man anar att akademien hade föga förståelse för Swedenborgs talrika möten med änglarna. Linné och Swedenborg kom alltmer att arbeta på var sin sida om verklighetens gräns. Ett litet mysterium i sammanhanget är löjtnantshjärtat - Dicentra spectabilis. Swedenborgsforskare har uppgivit hur blomman växte i andeskådarens trädgård vid Hornsgatan på Södermalm. Linnéforskarna har beskrivit, hur Linné förgäves sökte få se löjtnantshjärta i levande tillstånd. Låt vara att han namngav blomman i pressat skick. Hade det varit så enkelt, att Linné bara behövt besöka sin äldre släkting Swedenborg i dennes trädgård för att nå den eftertraktade uppenbarelsen? Idag står Swedenborg ståtligt förevigad som byst på Mariatorget vid Hornsgatan på Stockholms Södermalm.

Enligt sägnen skulle han ha övertagit Linnés lägenhet i Räntmästarhuset, då denne hösten 1741 flyttade till Uppsala och fick en professur i medicin. Men det finns inte belägg i skattelängderna för att Swedenborg bott vare sig i Lilla eller Stora Räntmästarhuset vid Slussen. Däremot visar uppbördslängderna tydligt, att Linné bodde där. Men det var i Lilla Räntmästarhuset, som hade en trädgård mellan sig och det Stora Räntmästarhuset längre ut mot Skeppsbron. Idag är allt sammanbyggt till en 1700-tals pastisch, där man felaktigt placerade en relief av Linné längst ut på gaveln. Trädgården är borta. Reliefen borde ha satts upp på platsen för Lilla Räntmästarhuset i fastighetens andra ände.

En replik av Swedenborgs lusthus i kvarteret Mullvaden utmed Hornsgatan har också hamnat fel. Den borde ha placerats i kvarterets västligaste del, vilket omöjliggjordes av tekniska skäl. En oegentlighet som helt försonas av gårdens vackra planteringar och initiativet som sådant, att påminna om Swedenborg och den andlighet 1700-talet kombinerade med sinnet för det sköna. Swedenborgs ursprungliga lusthus är idag placerat på friluftsmuseet Skansen.

En kort stund kan man dröja vid Linnés både sensuellt och ekologiskt hållna artikel "Rön om växters plantering grundat på naturen." Där figurerar Aloë och hela dess ätt. Än idag är aloe en populär krukväxt. Ett snitt i växtens feta blad och sårläkande saft väller fram. I artikeln nämns också den gamla medicinalväxten kransborre - Marrubium vulgare. Kransborre har sedan årtusenden använts vid hosta och bröstsjukdomar. En gammal universalmedicin som ansetts hostbefordrande, milt lugnande, magstärkande, galldrivande, kramplösande och menstruationsbefrämjande. Utvärtes använd på inflammerade sår. I Sverige kallades den andorn och fanns förr i gamla klostermiljöer. Nu dröjer den sig sällsynt kvar vid gammal bebyggelse på Gotland och Öland. Dess små vita blommor påminner om 1700-talets sinne för innehåll och detaljer.

Av artikeln Rön om växters plantering grundat på naturen våren 1739 framgår också, hur Linné bekantar sig med en åkerbärsodlare vid nuvarande Sergels torg i Stockholms centrum. Något som han nämner i telegramstil som Experimento D. Aschelini, som ska uttydas - herr Asklins experiment. Det bestod i att täcka åkerbäret - Rubus arcticus - med snöhögar. Så stora, att de blev kvar ända till sommaren. Då kastades åkerbärsplantan, som i sin norrländska hemvist, från intensiv köld till stabil sommarvärme. Den vackert ljusröda blomman slog ut och gav senare de smakligaste bär, Linné någonsin njutit.

När Kungliga Svenska Vetenskapsakademien bildats, ser Linné givetvis till att svärfadern Moræus inväljs. Då det var brukligt, att varje ledamot bidrog med en uppsats till akademiens handlingar, publicerar Johan Moræus en tragisk historia. Den handlar om tre män, som i en trädgård lockas äta stormhatt - Aconitum napellus - under förespegling, att den var nyttig mot skörbjugg. Den som först åt, var präst och blev liksom ifrån sig. Den mystiska örten presenteras nu för fältskären Janssen. Fältskären - vår tids kirurg - ansågs vara medicinsk expert. Han åt av växten och intygade, att det var nyttigt skörbjuggsgräs. Varpå han drack öl, åt ännu mer med utlåtandet, att det skulle ge kroppen en nyttig rening. Fältskären söker också övertyga sin reskamrat om örtens nytta. Denne är tveksam och äter ytterst lite. Fältskären påpekar då, att bladen är goda som sallad, vilket lockar reskamraten Ternsteen, att ta med sig lite i rockfickan. De två ger sig iväg till nästa gård. Under resan får Ternsteen ont och blir törstig. Han bannar fältskären Janssen, som narrat honom att äta av bladen. Denne säger då, att Ternsteen är klemig. Begär fram de blad, denne gömt för att senare ha till sallad. Äter snabbt upp dem och somnar sedan. Efter en stund ser sig reskamraten bakåt i vagnen och ber fältskären vakna, ty dennes hatt är borta. "Jag vet det väl, den ligger här", svarar fältskären, varpå han snabbt somnar om. Vid framkomsten är han oväckbar. Ja - han är alldeles kall om hand och panna. Fältskären pustar till var gång, han ges lite vin i munnen. Efter en stund ger han alldeles upp andan. Vid närmare påseende är fältskären blå kring hals, rygg och blåmarmorerad på kroppen. Moræus skriver, att fältskärens hemliga lem var söndersprucken men ansiktet ej förändratt. Så gick det för fältskären, som trodde att den blåblommiga trädgårdsväxten stormhatt var hälsosam. I själva verket är alla delar av växten ytterst giftiga! Den engelske 1500-tals botanisten William Turner, som av Linné fick en afrikansk blomma uppkallad efter sig, publicerar för övrigt sina böcker, just därför att apotekarnas bristande växtkännedom hotade att ta livet av patienterna. Alla mediciner togs som bekant från växtriket och Linné publicerar i Vetenskapsakademiens handlingar under sin stockholmstid en lång lista över verksamma örter. Han avslöjar också, att apotekarna ofta gav verkningslös syrén i stället för kinabark till alla dem, som led av frossan. Det var malaria, som var en vanlig sjukdom i Sverige och framför allt Mälardalen under 1700-talet. Apotekarna tog mycket illa vid sig av avslöjandet, att de med god förtjänst distribuerat verkningslös medicin..

Bland de trädgårdar, som i Stockholms omgivningar gästades av Linné, fanns Charles de Geers välskötta rokokopark i Stora Wäsby. Idag går Europaväg 4 rakt genom slottets infartsallé, medan tåget mellan Uppsala-Stockholm klipper av parkens nedre del. Slottet och parken bildar ändå en vacker ensemble. Charles de Geer skrev ett stort och rikligt illustrerat verk om insekterna. Spindlarna namngavs av Carl Clerck, som medfölje blomsterkonungen på några av hans stockholmsvandringar. Vid Linnés Hammarby kan man se svart-röd randiga skinnbaggar para sig om försommaren. Det är strimlusen Graphosoma lineatum - som dras till körvel - Myrrhis odorata. En anakronism, då körveln är en gammal kryddväxt, medan strimlusen invandrade till Sverige under 1900-talet. Sin stockholmsvistelse avslutade Linné i sista stund 1741. Han hade som amiralitetsläkare annars lätt kunnat hamna i det olyckliga revanschkrig, som hattarna startade sommaren 1741 mot Ryssland. I stället gav rikets ständer Linné i uppdrag att genomföra en resa till Öland och Gotland. Ständerna hade i sin tur mottagit en skrivelse från Manufaktur- och Handelsdeputationen, som ansåg att åtskilliga okända örter, insekter, jord- och mineralarter kunde finnas, som kunde användas till färgerier, manufakturer och den allmänna hushållningen. Öland och Gotland utpekades som särskilt intressant liksom delar av Västergötland. Man kan undra vem som kom med dessa insiktsfulla påpekanden. En ledtråd är, att Linnæus under sin stockholmsvistelse började avnjuta alltfler middagar hos bankofiskalen Rutensköld, som råkade vara ledamot i just Manufaktur- och Handelsdeputationen. Så åkte Linné 1741 till Öland och senare under sommaren till Gotland, där Linné vid Burs kyrka observerar det svenska höfröet, gullusern - Medicago falcata. Det var visserligen nämnt redan i Vetenskapsakademiens inledande uppsats av Linné 1739. Men nu insåg han fullt ut, att den gulblommande ärtväxten, skulle kunna göda både kritter och magra marker. Kanske gällde det också för honom, att slå fram något särskilt lockande fynd.

Linnés landskapsresor genomfördes inte för forskningens skull. Nej - de gjordes för att framför allt hattpartiet pläderade för utnyttjande av inhemska resurser. Ett stort och föga folkrikt land som Sverige, borde ha mycket att bjuda i sina vidsträckta odlingsbygder och skogar, ansåg man.

Det blev inte mycket av satsningen på gullusern. Då lyckades man, långt senare, betydligt bättre med blålusern - Medicago sativa, som togs in från Europa. Idag syns särskilt i Skåne förvildade korsningar mellan blå- och gullusern. De täcker de sandiga fälten runt Ale stenar i Kåseberga. Där står nära Sydskånes strand en stenålderstida skeppssättning. På fälten runt om syns bland lusernen puktörnets relativt stora blommor, som liknar ljusröda segel. Puktörnet - Ononis repens - var ett ogräs Linné mötte i övermått på sin Skåneresa 1749. Segt som puken - själva fan. Linné reste genom ett fattigt land, där husen stod ruttnande utan murad grund direkt på marken.

Idag är fattigdomen av annat slag. Markerna har dikats ut, grundvattnet sänkts genom konstbevattning. Stora jordbruksöknar och granåkrar ersätter över hela Sverige våtmarkernas och de småskaliga jordbruksbygdernas biologiska mångfald.

På 1700-talet skärskådades minsta gräs, för att se hur det skulle kunna nyttiggöras. Artkunskapen var livsnödvändig. Varje växt, som för forskningen pressades, torkades och klistrades med fisklim på stadigt lumppapper. Herbarieexemplaret försågs gärna nedtill med en förtryckt kruka. Nytta och estetik gick hand i hand.

På Linnés sommarställe Hammarby har en gren av tempelträdet Ginkgo biloba hängts upp som en tavla. Grenen uppges tagen från ett uråldrigt träd i Harderwijk, där den unge Linné doktorerade. På en, som det senare visade sig, misslyckad avhandling om malaria. Han trodde malarian spreds med vattnets lerpartiklar. Det gick inte med dåtidens teknik, att klargöra hur malariaplasmodier sprids till människans blod via myggor.

Visst gjorde Linné enstaka misstag, som när han trodde att svalorna övervintrade på sjöbotten. Sällsynta misstag som kunde vara svåra att rätta till. Det dröjde länge, innan någon vågade klarlägga svalornas flyttning till varmare länder. Givetvis skedde det då med randanmärkningen, att någon svala kanske ändå övervintrat på sjöbotten, så som Linné beskrivit.

Bland de svala skuggorna i hans sommarhus faller en solfläck på adelsskölden, som pampigt hängts över en dörr. I motivets mitt finns ett ägg. Vad kan passa bättre för den som skärskådat naturens alstring? Linné adlades av konung Adolf Fredrik 1757. Men det tog flera år, innan Riddarhuset accepterade. Man var sur på paret Adolf Fredrik och hans temperamentsfulla hustru Lovisa Ulrika, som adlat alldeles för många.. Det sägs, att drottningen ville uppfostra någon av Linnés fyra döttrar. Linné avböjde erbjudandet, att få sända en dotter till hovet.. Drottningen skulle då retoriskt ha frågat, om inte Linné trodde hon var lämpad, att uppfostra en ung kvinna. Nej - det trodde han inte. Lovisa Ulrika roades ofta av den snillrike Linnés raka svar. På Hammarby hänger döttrarnas porträtt runt en teckning föreställande en val, vilken ännu inte avnavlat sin unge.

Linné ordnar kungaparets naturaliesamlingar. Boken Museum Adolphi Frederici, som 1754 med 33 planscher beskriver Adolf Fredriks samling, kan mäta sig med Linnés enda praktverk Hortus Cliffortianus. Kungaparets intresse för naturaliesamlingarna svalnade gradvis, vilket djupt oroade Linné. Att han mottog nordstjärneorden var ändå en tröst. En åldrad Linné syns bära ordensstjärnan på en byst, som skulpterades av Jonas Forsslund 1807 och finns i Kungliga Svenska Akademiens huvudbyggnad. Det största äreminnet är ändå alla blomstren i ängar och skönt ordnade trädgårdar. Vill du se ett monument över Linné, så se dig omkring! Du ser älskade 1700-talsblommor som stockrosen - Althaea rosea. Långt in på hösten står tidlösan eller nakna ljungfrun - Colchicum autumnale - med naket rödblå blommor bland gulnande löv och svart mylla. Alla är de beskrivna av Linné. Lyriskt skildrade och betraktade, som om de skänkts av en givmild gud..

Komplettera Linnés beskrivningar av blomstren med ett besök på hans älskade sommarställe Hammarby! Vandra som Linné på en vacker, ringlande stig och följ byvägen ända upp till Danmarks kyrka. Vila som han på halva vägen på ett klippblock, som liknar en bänk.

Uppsök hans bostadshus i den gamla Rudbeckska trädgården i Uppsala! Kanske ser du Linné plötsligt föreläsa för sentida besökare. Förklarande sexualsystemets tjugofyra klasser med de av honom ringaktade kryptogamerna i den allra sista.

Slutvinjetten kan vara det stora, vita huset i Sävja. Det ingick jämte Hammarby i de egendomar, han köpte som välbeställd professor. Hit drog han sig undan, då han behövde särskild tankero. Lämnande hustru och döttrar bland alla vetgiriga botaniker i Hammarbys trädgård. När Linné dog 1778 gick inte hustrun och döttrarna på den ståtliga begravningen i Uppsala domkyrka. Bara sonen kom. Han som föddes 1741 under slutet av Linnés så dynamiska stockholmstid.

Det hände i 1700-talets stadsmiljöer, att hustru och döttrar inte gick på husfaderns begravning. Man ville inte störa.

Ändå hade förmodligen inget hindrat dem, att bevista den världsberömde mannens sista färd. Dagen därpå bjöd familjen som brukligt på förtäring.

Nils-Erik Landell